Hade en stund över mellan eftermiddagen och kvällen, befann mig redan på stan och det fanns inga existerande planer. Lördagen var bara runt fem, men redan becksvart. Så fötterna bara började gå. Och jag lät dom ta mig vidare, genom det väldigt disiga Uppsala. Över gågatan som nyss lämnats på folk, bara skyltfönstrena lyste fortfarande. Ner till ån där bara ankorna såg mig, och jag var tvungen att höra av mig till hon därborta i Europa. Förbi stället där vi drack öl i somras, över bron, sneddade över parkeringar jag aldrig gått över förut, och så hem igen. Det var fint. Alldeles ensam men alldeles glad ändå. Jag tycker det här novembermörkret är underskattat, faktiskt!
1 kommentar:
vad mysigt det lät (:
Skicka en kommentar