BCN

Ibland blir jag förvånad över människokroppen. Hur det kan göra fysiskt ont att minnas sånt som varit så förgrymmat bra, som resor t.ex? Jag begriper inte hur det går till! (Och naturnörden i mig ropar efter ett riktigt naturveteskapligt svar..) Lite smått fantastiskt är det då, att mitt i all självömkan och bara allmän oj-vad-synd-det-är-om-mig-som-måste-längta/sakna-allt-det-bra, komma på sig själv att minnas årets (en av två) bästa veckor- och bara kännas så mycket gladhet! Le åt alla tokigheter vi gjorde, skratta åt alla creeps along the way, och vara så nedrans glad över att vi faktiskt åkte! För oh, vad bra det blev. Och jag har redan paxat en vecka (slash två) i "vår" lägenhet därborta till nästa sommar. Det behöver vi!